You were loved

Idag åkte mamma och hämtade mig tidigt på dagiset, för att sen åka till veterinären med Ludde.. Hon och pappa åkte. Innan dom åkte låg jag och kramade Ludde i säkert 20 minuter, och viskade hur mycket jag kommer sakna honom och att jag aldrig glömmer honom. Att jag älskar honom. Sen åkte dom. Jag hoppades att han skulle följa med hem, att dom skulle säga att han bara hade lite ont i magen. Daniel gick ut i trädgården för att leka och efter ett tag tittade jag ut genom fönstret för att kolla så att han fortfarande hoppade på studsmattan.

Mamma och pappa var där, och dom satt på huk och kramade om min sexåriga lillebror. Jag såg att han grät. Innerst inne visste jag, men jag hoppades att Daniel bara hade ramlat och att han nu blev tröstad för det. Jag slog bort tanken att det bara var dom tre ute i på gräsmattan. När jag såg att dom var ensamma och verkligen SÅG det, bröt jag ihop totalt. Jag blev yr och började gråta hysteriskt. Var tvungen att sätta mig ner bredvid sängen för att inte ramla. Jag skrek och grät om vartannat. Aldrig har jag gråtit så mycket och så rejält. Aldrig har jag kännt denna känslan innan. Känslan av att förlora någon man älskar. Visst min farfar dog när jag var 10 men jag var så liten då. Känslan nådde inte fram till mig då. Nu är det mer tydligt.

Jag satte mig i min fotölj och begravde ansiktet i händerna, men det stoppade inte dom blöta tårarna som svämmade över. Jag hörde mamma komma in genom ytterdörren och hon gick raka vägen in till mitt rum. Hon frågade om jag förstod hur det låg till. Det gjorde jag, jag såg er genom fönstret. Mamma kom fram och höll om mig i säkert 10 minuter medan jag grät och frågade vad som varit fel och hur det gått till. Jag fick veta vad det var fel på i hans kropp men inte vad felet bestod av. Jag vill inte veta heller.
Hon berättade att både hon och pappa satt med honom på golvet, han låg i deras knän. Båda två grät och när det var över fick pappa gå ut, han klarade inte av det sa mamma.

Nu har det gått 6 timmar ungefär och jag har nog fortfarande inte fattat det ordentligt. Jag gråter hela tiden, och när jag äntligen slutat och inte tänker på det mer så dröjer det inte länge förrän det kommer igen. Jag saknar honom. Han var min älskling. Jag älskade när han sprang runt benen på en så man snubblade. Jag älskade när han la sitt huvud på min sängkant och väntade på att bli klappad. Jag kan inte längre gå ut i hallen och säga "hej snygging". Jag har aldrig mått så här dåligt innan och saknat någon så mycket.
Jag är glad att han i alla fall inte har ont längre, men jag förbannar den som tog honom ifrån mig.

Hela familjen är nedstämd här. Vi har köpt en massa godis för att försöka pigga upp varandra, men det går inte enda ut. Det är något som fattas. Det är ett tomrum här nu. Kommer alltid att vara.

Jag saknar dig Ludde. Jag Älskar dig och glömmer dig aldrig. Du är min Älskling, min lilla björn.

You Were Loved
<3