Jag kramade om honom så hårt. Och han bara låg helt stilla. Precis som om han visste att det skulle hända något.
Jag pussade honom på nosen och mellan ögonen flera gånger, precis som jag brukade göra varje dag.
Jag grät och höll hans huvud mellan mina händer. "Nu kommer du hem igen. Du stannar inte där. Du ska vara här, du måste komma hem hit igen. Jag måste ha dig här hos mig. Hör du det?" Jag kommer ihåg att han tittade mig i ögonen och blinkade sådär allvetande med ögonlocken som han alltid gjorde.
Jag grät ännu mer och kramade om honom igen.
torsdag 5 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar