Edward and Bella

Kom precis hem från bion. Såg New Moon. Supermegabra film =) Det är härligt att ha läst böckerna. Man förstår mer då. Som när man läser en bok för andra gången..Eller... Ja nästan.

Alltså.. är inte filmkärlek härligt? Det har båda sidor. Härligt och man drömmer spindelvävsdrömmar. Hemskt, mardrömsskrämmande. Man VET att det inte finns på riktigt. Man vill så gärna tro. Tro att när JAG hittar den rätta, DÅ blir det exakt så. Men så är det nog inte. Jag tror inte den rätta finns egentligen. Mitt hjärta vill tro och hoppas. Men han finns nog inte. Det finns Mr. Right Now. Now-delen kommer aldrig falla bort. Allt kan hända. Särskilt när det gäller dessa varelser vi kallar människor.

Tänk så mycket övervälmande känslor vissa människor har. JAG tror att vi alla har olika djup, precis som alla världens olika hav och vatten. Jag tror att det är därför vissa kan måla tavlor som berör människor flera årtionden, ja århundraden, efter den gjorts. Därför kan några komponera musik som lever kvar och sätter folks världar i gungning. Det är anledningen till att ett få antal människors stycken inom drama, teater, berättelser, fortfarande finns kvar. Vissa av nutidens musiker kan få känslor att välla fram, som man inte visste hade.

Men samtidigt är det nog långt ifrån alla som verkligen kan uppskatta dessa saker. Som verkligen kan känna det "artisten" kände. Inte alls många tycker om klassisk musik, men har ni hört några av styckena? Det är underbart! Så mycket känsla, utan ett enda ord.
Romeo och Julia t.ex. Jag har aldrig innan tänkt på det, eller läst hela dramat. Jag visste på ett ungefär vad den handlade om. Visst, två ungdomar blir kära och ingen vill att dom ska få vara ihop. Lite poesi här, lite texter där. Stjärnorna och månen glittrar i dina ögon, lixom.
Men det är SÅ mycket mer. Det är så mycket mer som händer i denna berättelse som ingen vet om för ingen orkar läsa den! Så mycket mer djupa känslor än vad man vill tro! När Romeo får syn på Julia tvärs över balgolvet. Deras förtvivlan när Romeo förvisas och Paris ska äkta Julia. Fast hon redan är gift med Romeo. Hans hopplöshet, tomhet när han vet att Julia är död, och han kysser henne en sista gång. Han lägger inte märke till rodnaden på hennes kinder eller värmen från hennes läppar. Allt han tänker är att hans liv, hans själ har försvunnit. Denna hemska känslan av att allt man levt för, är borta. Och det går inte att få tillbaka. Man får hoppas att man aldrig upplever det.

Det är nog bara vissa som kan förstå denna känslan jag pratar om. Andra kanske TROR sig förstå. Det är svårt att förklara men man kan VETA på folks sätt att..inte bete sig..utan deras sätt att göra vissa saker. Det låter konstigt, men sättet någon lyssnar på musik, sättet någon rör fingrarna vid lugn. Det är svårt att förstå vad jag menar.

Jag tror att dessa människor som känner förmer än andra, jag tror att dom ibland kan känna en stor saknad i bröstet. Ett hål, som förtär och aldrig riktigt vill läka. Så stor att man bara vill skrika.

Usch nä nu pratar jag konstigt tror jag, haha. Nu ska jag ner och äta kvällsmat =)

Just det! Vad jag ville komma fram till från början var: En kille frågade mig en gång varför tjejer gråter när t.ex. mannen i en film förklarar kvinnan sin kärlek. Och när han säger en massa underbara ord och löften. Jag svarade att visst, det är för att det är så romantiskt och fint. Men också för att vi tjejer VET att killar inte gör så på riktigt. Så tårarna är nog inte så mycket "glädje-tårar", utan mer att man gråter för att.. Det FINNS JU INTE! Inte på det sättet iaf.

Godnatt!