swooosh

Ursäkta men jag måste få ur mig saker. Och jag vill känna att folk kan läsa det. Eller.. ja..
Iaf, känner du inte för att läsa vad jag känner för jobbiga saker så fortsätt inte. Om du bara är ute efter att hacka ner på mig så sluta nu. Om du sedan skriver nedlåtande saker eller rätt och slätt är negativ baserat på detta inlägg så lägg ner det. Jag vill inte höra det, och kommer inte svara.

Just nu har jag den där känslan av att jag bara vill slå folk. Någonting är fel, allt är fel. Jag ska inte vara här, det är fel. Det är inte rätt, det är inte så här det ska vara. Någonstans sker det saker som jag egentligen ska vara med om. Saker jag missar. Dom behöver mig. NU. Någon väntar på mig. Några väntar på mig. Allt är fel. Jag hatar denna känslan för det finns ingenting jag kan göra åt den! Jag kan inte fixa det!! Snaaaart får jag panik. Usch det är hemskt detta.
Allt här som har med mig att göra är fejk, det är inte rätt. Det är fel. Har jag inte redan sagt det? Jo, det har jag. Innan. Men det känns som att om jag säger det tillräckligt många gånger så kanske saker bli annorlunda? Så kanske, bara kanske, allt blir rätt igen. Igen? Har det någonsin varit rätt? Nej, det har det inte. Jag har alltid kännt det som att jag inte hör hemma här. Utan någon annanstans. Med andra folk. Men så vid vissa tillfällen så får jag en sån jobbig känsla, en känsla av att någonting viktigt sker just då. Och jag känner att jag egentligen skulle varit där. Jag skulle ha varit där, jag missar allt. Och jag känner att dom som är där, vid det stället (som jag inte vet vart det är någonstans), dom väntar på mig. Och när jag inte kommer så... så... undrar dom vart jag är, och dom är oroliga. "Varför kommer hon inte?" "Vart är hon?" "Har det hänt något på vägen?" Ja, det kan man säga att det har. Jag känner allt detta. ALLT på samma gång. En hemskare känsla har jag aldrig varit med om.. Det går nästan inte att förklara. Jag vågar inte. När jag tänker på det för mycket så sitter gråten i halsen. Någon/Några behöver mig, och jag är inte där. Jag sitter fast HÄR. Varför kan jag inte komma dit? VART ligger detta ställe någonstans? HUR SKA JAG GÖRA FÖR ATT KOMMA DIT? Jag vill slippa denna hemska känsla av att något viktigt händer och att det är meningen att jag ska vara där. Men inte är där. Gah, huvudet går runt av alla tankar och frågor. På grund av denna känsla så känner jag något mer. Jag är ensam, i en värld full av människor. Fastän kompisar, familj och folk i allmänhet så känner jag mig så ensam. Och jag vet inte varför. Jag... kan inte förklara varför. Jag har ingen jag kan prata med detta om, för folk tycker jag är knäpp och säger att det jag känner är fel. Men hur kan något man känner vara fel? När jag någon gång har bestämt mig för att jag ska berätta det för någon så tar det lixom emot. Och när jag börjar berätta bara en liten del av allt detta som jag vill säga, bara för att se hur dom reagerar. Då händer just det jag fruktat. Ingen tar mig på allvar, dom bara skrattar eller typ; "hmm.. jaha." Och ingen verkligen FÖRSTÅR. Jag har inte hittat någon som kännt som mig innan, därför kan dom som inte känner såhär förstå. Inte ens om dom försöker.
Nej nu orkar jag inte skriva mer. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriver och försöker fatta vad som händer, det blir ändå inte så som jag vill. Jag får det ändå inte på rätt spår.

Var tvungen att skriva av mig. Det verkar ändå inte som att det är någon som läser här så..