Vad fan är det med mig?

Jag hatar, hatar, hatar, hatar den kommande dagen. ALLTID samma sak. Jag kunde inte ens vänta med att göra det. Hade jag bara väntat hade jag haft någon imorgon. Men det hade inte varit rätt mot honom..Eller mig.. Jag vet det. Men man tänker ju så ändå, kan inte hjälpa det.

Varför kan jag bara inte glömma vilken dag det är imorgon? Fast.. Det kanske är för att jag känner för någon. Hade jag inte känt något för någon så hade det nog varit enklare. Förmodligen är det för att han inte är här.

Som förra veckan när han skulle komma hit.. Jag fixade mig, ALLT blev perfekt. Kläderna satt skitbra, håret blev bättre än vad det blivit på flera månader, parfymen satte sig på rätt ställen, sminket blev precis rätt. Ögonfransarna klumpade sig inte (det brukar ju alltid bli minst EN frans som blir psycho) Men nej, det såg ut som om jag hade lösfransar. SÅ BRA blev dom. Det var när mascaran la sig rätt som jag visste.. Han kommer inte. Detta blev för bra, för perfekt. Gud försöker kompensera det för mig. Han tänker: "Han kommer inte komma, så hon får iaf känna sig skitsnygg när hon får reda på det." Därför gjorde gud så allt blev så jävla bra. För han kom aldrig. Han hann inte.

Hur fan kan man sakna någon man aldrig träffat? HUR I HELVETE går det ihop ens?! Det är ju rakt av löjligt! Men varför känner jag så då?!Jag skäms över mig själv..

Kan det ha att göra med att vi faktiskt har snackat i snart två år? Kanske.. Jag känner ju honom på sätt och vis. Äh, jag vet inte..

Därför fruktar jag dagen som kommer. Jag vågar inte gå och lägga mig. Då somnar jag, och måste vakna upp i en rosa, fluffig värld där små nakna bebisänglar flyger omkring med varsin pilbåge. Om jag tittar ut genom fönstret imorgon är jag säker på att snön är svagt rosa.

Visst. Man behöver inte ha någon på denna dagen. Men när man är kär och inte har honom så att säga.. Så blir allt 2847 gånger värre. Speciellt när alla ens kompisar har hittat den andra delen av sitt hjärta. Min andra del är fortfarande borttappad, och den ligger förmodligen framför fötterna på honom. Han står väl och trampar på den utan att han vet om det.

Jag och Amanda snackade om denna dagen igår. Om att på ALLA andra dagar är det okej att vara full och berusad. Men icke på denna dagen. Då SKA man vara nykter, lugn och bara sitta hemma och mysa. Till och med på julafton blir folk fulla och rulltar omkring och kan knappt stå upp. Men den 14 februari ropar folk bu om man dricker sig redlös. Den enda dagen som betyder mys, lugn och nykterhet. Men allt man vill är att dricka så man däckar och slipper tänka. Suck.

Men.. det är väl för att denna enda dag om året faktiskt är dedikerad till den största, viktigaste, underbaraste, hemligaste och mest mystiska känslan som finns. Kärlek. Alla letar, vill ha, strävar efter den. Varför? För det är det mest magiska vi har.

Så om den som då inte har någon hatar Alla hjärtans dag? Är det då så himla konstigt? När denna dagen är uppbyggd för att hedra det som allt består av.. Och man själv inte känner av det..

Jag får hata morgondagen lite.

Toodles!

xoxo

Maria