...

Åter igen:

Ögonen flackar, hjärtat hoppar, klump i magen, knivhugg överallt. Ju mer jag tänker destå mer bränner det bakom ögonlocken. Jag säger åt mig själv att det är ju hur löjligt som helst! Nu är jag bara tramsig och omogen! Men det hjälper inte, det skär fortfarande i maggropen. Jag blir bara mer orolig. Orolig för att det värsta ska hända. Orolig för vad som händer om det händer.. Jag skulle inte klara mig. Minsta lilla vink, ord eller rörelse och jag sväljer 538 gånger innan jag kan andas igen. Tänk om det finns något? Bara en liten felberäkning och allt går utför. Minsta lilla feltramp och jag förlorar.Åh! jag tänker för mycket! Eller iaf är det vad jag försöker intala mig själv. Men det känns så mycket mer. Det känns som ett beroende, och det är aldrig bra.. Aldrig. Varför känner jag såhär NU? Varför är detta så annorlunda? Jag har aldrig känt detta innan, detta främmande klot av diffus materia. Jag vill inte förlora det!Jag går snart under bland mina överväldigande känslor. Det måste vara onormalt detta. Därför är jag så rädd. Rädd för att blinka en gång, för att sedan öppna ögonen och allt är försvunnet. Jag vill inte blinka! Därför kisar jag till ögonen brinner.Vill inte förlora dig.

Jag har nog förlorat dig..