Vad som än händer och vad man än gör, så är man alltid helt ensam i slutändan.
Jag försöker säga till mig själv mig att allt ska gå bra och att såret är borta, men fortfarande finns det här. Jag är helt ensam.
Det är för verkligt och jag känner inte av något annat längre. Det finns ingen jag kan berätta för eller få att förstå. Jo en. Hon vet redan och jag är så lättad över det. Tack.
Det är ett hål i mig, en tomhet som bara bränns. Om du håller mitt hjärta mot ditt öra kan du fömodligen höra havet. Jag drömmer om att vara hel. Om att inte somna varje kväll och känna att något inte finns här, att något saknas. Vissa gånger drömmer jag om en kärlek som till och med tiden skulle lägga sig för. Jag vill bli sedd. Här är jag.
Det finns ingen man, bara månen..Kall, rund och omringad av mörker. Men ändå vacker på ett sätt som bara jag verkar se. Det gör ont.
xoxo
Maria
måndag 23 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar